Saga Ysing

Livet på andra sidan Atlanten

Fick en kommentar om att jag borde skriva om hur det är att ha pojkvän, familj och vänner så långt bort. Och eftersom det faktiskt är en stor del av denna resa delar jag gärna med mig om hur jag känner. 

När jag bestämde mig för att åka var inte jag tillsammans med min pojkvän, jag hade knappt tänkt på att lämna familj, vänner och faktiskt husdjur hemma, 8421 km ifrån mig. Då var jag cirkus 12 år, så det är väl klart jag inte tänkte på det. Men när åren gick och tillslut, desto närmare jag kom till mitt avresedatum blev det mer och mer en tanke, och en tanke som skrämde mig. Speciellt när mina mor & farföräldrar blivit ännu äldre och syskon plötsligt blivit vuxna för att starta sina egna liv. När jag börjat få vänner som tar studenten, lever lajf, åker på andra resor ihop och skapar minnen för livet. Husdjur som blivit lite till åren och när jag nu hade träffat världens finaste kille, min pojkvän Philip. Då blev det lite jobbigt. 

Men jag insåg att detta var något JAG ville göra, det var MIN dröm och inte skulle jag låta någon annan stå i vägen för det? Nej.

Att lämna någon du behöver fyskisk kontakt med är nog det värsta. Det vill säga min pojkvän och min katt. Ja, min katt. Min pojkvän och jag hade redan ett distansförhållande och jag trodde inte riktigt att det skulle vara så jobbigt som det är att vara ifrån honom så länge eftersom jag trodde att jag var van, men nej. Jag tänker inte ljuga, det är piss jobbigt utan honom. Men jag vet att han kommer finnas där när jag kommer hem igen om han verkligen älskar mig och om vi verkligen är menade för varandra. Jag vet och jag har märkt att det lätt blir konflikter om små saker. För det är inte hur lätt som helst att hålla sams när man är på olika sidor av jordklotet och inte kan träffas och lösa saker face to face. Det är skit jobbigt att inte på pussas och kramas och bara hålla om varandra när man vill. Men jag hoppas det är värt väntan och längtan till att få göra det sen. Det är helt enkelt pissjobbigt hela skiten, ja. Men om jag inte trodde att denna livsresa var värd det, då skulle inte jag vara i Kalifornien just nu.

Min katt har jag inte gosat med på över en månad och jag lovar er. Jag saknar honom nästan lika mycket som jag saknar min pojkvän. Men med min kisse är det lite annorlunda. Han kanske inte kommer ihåg mig när jag kommer tillbaka, eller så finns han inte ens när jag kommer tillbaka. Jag vet inte. Jag kan inte prata med honom jag kan bara se honom och han fattar väl inte vad det är för konstig mekanism på en liten platta min mamma håller i. Ni tycker säkert jag är skit löjlig, men jag lovar er det är ganska tufft.

Vänner är en del för sig. Det är mer minnen man skulle varit en del av som man missar. Då menar jag allt från fester till tuffa skoluppgifter man fixar ihop, eller resor t.ex. resan min klass gör i Oktober till Prag och Berlin. En resa jag varit med och planerat samlat in pengar till och nu inte åker med på. Det är lite jobbigt. En annan grej är även att man inser vilka ens riktiga vänner är. Jag menar jag har varit här i över en månad och folk jag kallade "vänner" har inte hört av sig en enda gång. Kostigt va? Nej inte alls, det är tyvärr så. Men det ser jag faktikst osm en fördel.

Med familjen saknar jag småsaker i vardagen, som att lyssna på mammas extremt högljudda musik när hon lagar mat, eller att ständigt gå över och störa mina storebröder vare sig det gäller att våldgästa en fest eller att be om skjuts till stan. Komma hem sent om nätterna för att se pappa ligga på soffan snarkandes med tvn på eftersom han alltid tycks somna innan han tänkt gå och lägga sig. Eller att ständigt bli jämförd med min partner in crime, syster, Michelle. 

Även fast detta vissa dagar är lite extra jobbigt så vill jag fortafarnde fortsätta min resa. Det är inget som stoppar mig, men självklart blir det jobbigt ibland. Det är nog bra att veta om det innan man åker, inte tro att allt kommer vara guld och gröna skogar. Dock väger allt roligt och nytt jag får göra här upp till det! Inte för att allt är nytt i ett helt år, men en ny vardag skulle man väl kunna säga. Jag är väldigt, väldigt glad att jag valde att åka iväg iallafall. Det är verkligen en resa för livet.

- jag och min partner in crime <3

- jag och la familia innan avfärd

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas